Så bryter vi normen, och varför.

I en tid där allt större genusmedvetenhet växer fram pratas det inte tillräckligt om varför. För det är uppenbarligen en självklarhet att hela samhället ska sträva mot könsneutralitet och större genusmedvetenhet. Och visst verkar det som ett bra och ett modernt demokratiskt samhälle. Men hur ska man kunna komma dit om motståndarna och förespråkare pratar över varandras huvuden? Hur ska man då uppfostra barn när det gäller genusmedvetenhet?

Den första egenskapen vi ser hos en människa vi träffar är dess kön, och vi kommer utifrån den egenskapen anpassa vår kommunikation till denna person. Det är därför vi blir osäkra i närheten av människor vi inte kan avgöra könet på, för vi vet inte hur vi ska bete oss och hur kommunikationen kommer besvaras av personen. Kanske är det därför reaktionerna blir så aggressiva och oerhört destruktiva när någon vägrar bekräfta eller dementera våra aningar om vilket kön de eller den personen de skyddar tillhör.

För några år sedan skrevs det en artikel i Svd om Pop, vars föräldrar ville ge sitt barn en så könsneutral barndom som möjligt. Därför berättade de helt enkelt inte för folk vilket kön Pop hade.

Kommentarer, allt från att folk tyckte föräldrarna gjorde barnet en otjänst till att det var barnmisshandel, haglade in. Anledningen var troligtvis att motståndarna och förespråkarna pratade olika språk och om olika saker. För hur kan man argumentera mot att man inte vill att sitt barn ska växa upp och alltid bli bemött utifrån vad som finns mellan benen? Att man vill skydda sitt barn från att bli inmurad i ett fack?

För så är det, en pojke förväntas vara på ett sätt och en flicka på ett annat sätt, kanske helt olikt. Då kan man väll inte tycka att viljan att fria sitt barn från könsnormer är att experimentera med provokation? Om nu föräldrarna skulle berätta att Pop är en flicka skulle dock inte reaktionerna bli lika häftiga som om Pop är en Pojke. För att det är mer okej att uppfostra en flicka könsneutralt än att göra det med en pojke. Det är att sänka pojkens status och att ta ifrån henom de fördelar hen föddes med.

Att barn är medvetna om sitt kön skulle jag aldrig se som ett problem, men att barn förväntas gilla och till slut lär sig att gilla vissa saker bara för att de är pojkar eller flickor stör mig. För då handlar det inte längre om vad barnet tycker, utan om vad samhället tycker. Att en pojke inte vill ha på sig en blommig rosa klänning handlar inte om vad han tycker, även om han säger detta. Utan vad samhället har lärt honom att han ska tycka. För det vore väldigt konstigt om alla flickor föddes med rosa som favoritfärg och pojkar med fotboll i benen.

Om denna pojke sedan vägrar ställa sig i ledet utan vill ha den där klänningen, då börjar automatiskt saker att sprängas, i en debattartikel pratas det om en pojke vars största idol var hans syster, men när hen kom till skolan i klänning kom en motreaktion. Inte från kamraterna, utan från lärarna och de andra föräldrarna vars barn kom hem och ville ha en egen klänning. Detta har vi ju alla fått inbankat i huvudet redan från BB att det är kvinnor som har klänning, och absolut inte män. Att en pojke vill ha klänning behöver ju inte handla om att hen tror sig vara eller önskar att hen var en flicka, det är till exempel mer praktiskt när barn ska leka till exempel.

Tjejer har byxor, vilket inte var tänkbart för inte så länge sedan. Därför kan vi bryta denna norm, för vi har gjort det förut. Så låt pojken ha klänning!