Nya tider kräver nya diagnoser. Kanske är klimatförändringens nästa offer våra sinnen, spekulerar den australienske miljöfilosofen Glenn Albrecht. Hen har uppfunnit diagnosen solastalgi, för att beskriva den sorg och vilsenhet vi kan känna när något välbekant och tryggt i vår miljö rycks bort för alltid. Isbjörnar eller Slussen i Stockholm, mekanismerna är desamma. (tidningen modern psykologi, mars 2011 sidan 9, av Magnus Nilsson)
Några hypokondriker där ute som kanske känner av ett sting av Solastalgi? För det gör jag, det är som när man lär sig ett nytt ord, då hör man det överallt. Bara av att läsa ordet isbjörnar får mig att redan sakna dem.
Solastalgi kommer av engelskan solace (tröst) och grekiska algia (smärta) och är bildat efter nostalgi.
Hur kan det komma sig att vi ens behöver diagnosen Solastalgi? Behöver vi på framtida sjukanmälningar sätta ord och fina uttryck? Fair enough så kunde jag inte hitta så mycket om diagnosen (endast 20 resultat på google) men med tanke på att det låter som ganska vanligt förekommande – inte minst framöver när miljön är bland det vanligaste temat bland tidningsrubriker – så det är troligt att användandet av ordet kommer växa, kanske bara i psykologitidningar och ordlexikon, men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar